we don’t give up, we fuck shit up.

I oktober för fyra år sen. Redan fyra år sen.
Då gjorde jag en riktig kullerbytta. Och inte för att jag ville, jag var tvungen.
Jag var tvungen.

Och det är svårt att förklara och det är jobbigt att försöka.
Men jag håller fast vid det så hårt, vid det jag minns.
För om jag glömmer det, vad har jag kvar? 

Och jag kände mig så sviken och förrådd.
Jag ville vara stark även om jag inte kunde. Det vill jag fortfarande.
Och därför kan jag bryta ihop. För att komma ihåg.