Lite oredigerade bilder från Halloween, då min dator lagt av.

Tänk för något år sen. 
Då satt vi där och skratta och tjafsa.
Men det var vi. Vi tre helt dumma i huvudet.
Lyssna på musik och tjuvdrack. Skratta och kom på helt galna grejer.
Och nu är ingen densamma. Det kommer aldrig bli som förr.
För mina bästa vänner är inte dom som de en gång var. Det är ingen.
Och ibland får det mig att känna mig så ensam.

It's like you're screaming but no one can hear. 
You almost feel ashamed that someone could be that important, 
that without them, you feel like nothing.

No one will ever understand how much it hurts. 
You feel hopeless, like nothing can save you. 
And when it's over and it's gone,
you almost wish that you could have all that bad stuff back so you can have the good

Peppar med bra musik. Känner att jag måste göra ännu en skiva till bilen. 

Och varje gång jag kollar mig i spegeln blir jag bara mer nöjd med mitt hår! 

Åh, jag älskar det! Att jag alltid ska vela så mycket. 

Lika att bara göra det på en gång! Hehheee. 

Nu blir det strax söndagsmiddag på Max. 

Christofer och Bill har hållt på med sina bilar hela dagen. 

Och hela kvällen/natten i fredags. Nördar! Men skönt med en fungerande bil. 

But in the end everyone ends up alone
Losing her, the only one who's ever known
Who I am, who I'm not and who I wanna be
No way to know how long she will be next to me

The early morning, the city breaks
And I've been calling for years and years and years and years
And you never left me no messages
You never sent me no letters
You got some kind of nerve taking all I want!

Lost and insecure, you found me, you found me
Lying on the floor, where were you? Where were you?

Lost and insecure, you found me
Lying on the floor surrounded, surrounded
Why'd you have to wait? Where were you?
Just a little late, you found me, you found me

Why'd you have to wait to find me?

I oktober för fyra år sen. Redan fyra år sen.
Då gjorde jag en riktig kullerbytta. Och inte för att jag ville, jag var tvungen.
Jag var tvungen.

Och det är svårt att förklara och det är jobbigt att försöka.
Men jag håller fast vid det så hårt, vid det jag minns.
För om jag glömmer det, vad har jag kvar? 

Och jag kände mig så sviken och förrådd.
Jag ville vara stark även om jag inte kunde. Det vill jag fortfarande.
Och därför kan jag bryta ihop. För att komma ihåg.