we don’t give up, we fuck shit up.

Vi har väl inga hemligheter kvar
men det är så jävla fegt att ge sig av.
Bohemerna, poeterna är svin.
För hjältar och hjältinnor stannar kvar
med ryggen upp mot väggen.
Bara hud mot vassa eggen
och de rivs och slår och bits för sina liv eller någon annans.
De får ingen belöning men de kräver ingenting,
bara gör, biter ihop och håller käften.

Älskling, det vi mest av allt vill ha
är någonting som aldrig kan bli vårt.
En löjlig dröm om flykt föds för att krascha och sen dö.
Men hjältar och hjältinnor stannar kvar.
De spottar hårt mot vinden
och de värmer våra händer,
så vi inte tappar taget om den kärlek vi har rätt till.
De vågar tro och hoppas på att någon därute ser oss.
Någon som hellre vill förlåta än fördöma oss
för något vi inte visste att vi gjort.