we don’t give up, we fuck shit up.

Jag hatar att de kommer tillbaka på alla olika sätt.
Att det inte går att släppa. Att det är där, alltid.
Hur det gnager och sliter och tär sönder.
Hur fort det går mellan de olika stadierna. Berg&dalbana.

Att det är omöjlig att förklara.
Till och med för mig själv. Det går inte att tänka rätt.
Fast vad är det som blir fel?

Sättet att hantera det.
Och frågor som inte går att besvara. Någonsin.
Hur jag har formats och varför. För det finns alltid ett varför.
Och svaret blir alltid därför. Obesvarat.