we don’t give up, we fuck shit up.

'Cause I saw the end before we'd begun. Goodbye my friend, you have been the one for me.

Just nu så känns det som att jag är slut på ord. Det finns inte längre några vettiga tankar och därför ingenting att blogga om. Under en längre tid har jag bara skrivit hej- vilt om allt mellan himmel och jord. De tråkiga grejorna, det onödiga och trista. Jag tycker inte längre att min blogg var intressant. Och att själv vara missnöjd med det man framför bringar inte precis leenden. Så nu är det slut. Ända tills jag ger upp. För det kommer en dag; det kan vara imorgon, om två dar, om en vecka eller om en månad. Det kan till och med vara inatt, då jag kommer på någonting att skriva om. Någonting intressant och läsvärt. För jag vill inte, jag tänker inte, skriva för att jag har tråkigt och bara för att skriva. När jag har lust kommer det tillbaka. Just nu är jag tom på ord helt enkelt.

Och det här betyder nog ändå inte slutet på min blogg. Trots att jag hotat med att ta bort den. Det finns saker här som jag själv vill ha kvar och läsa. Och som sagt så är inte det här slutet. Bara för att jag är tom på ord betyder det inte att jag är tom på bilder. Nu när jag äger två kameror ( fem om man ska vara exakt, men två lite mer användbara ) så är det väl bilder som kommer ur mig. Säkert några rader, beskrivande och berättande. Det lär ni väl märka. Och som sagt, det kommer tillbaka. Det borde det göra. Våren närmar sig och då brukar det finnas mycket som vill ut. Som Ronja Rövardotters vårskrik; Skriker jag inte så dör jag! ( spricker, går i bitar, ramlar omkull, tappar andan, rullar runt. )