we don’t give up, we fuck shit up.

Jag grät inte på min morfars begraving. Kanske för att jag var för liten för att förstå eller att jag inte ville inse sanningen- Att jag förlorat min bästa vän, min hjälte kan man nog också säga. Jag grät inte heller på min mammas och det kan jag nog halft förstå. Men det känns ändå sjukt. För där satt jag idag, på Östens, min mammas morbrors, begraving. Någon jag knappt kände, om ens det. Med Martin sittande snett framför mig, lyssnande på prästens predikan och om hur Martin skulle ropa ut mot himelen när han fångat den största harren. Jag satt bara och stirrade in i Martins rygg, såg dom små ryckningarna och det brast, någonstans långt inom mig. Och jag vet inte exakt när men helt plötsligt så forsade det. Jag som hatar att gråta bland folk blev lite smått generad och försökta torka bort tårarna så got det gick. Men inte långt efter så sa han någonting mer och då rann det än en gång. Och när jag inte grät så satt jag och stirrade in i väggen, glimtade någongång då och då mot Elin, Anki, Else- Maj eller Martins håll. Ibland mot min mormor och mamma. Men mest in i väggen. Det var en vacker dag med snö och röda rosor. Och vad mer kan jag säga än vila i frid, Östen Renberg.



Annars har jag sett film med Evelina, Adam, Emil och Jonathan. Trevligt! Det återstår väl bara att sova och se vad morgondagen för med sig.