we don’t give up, we fuck shit up.

För jag kommer aldrig kunna hitta mig själv
och jag kommer aldrig bli mogen nog
och känslan av att jag inte duger är är kvar.

Jag står kvar och ser hur folk växer i sig själva
vilken kraft de alla har - att hitta sig själva.
Men jag är som en nyinflyttad granne till mig själv
som jag aldrig har träffat förut

Jag försöker gå tillbaka ett år.
För att minnas det goda och bra.
Men jag kan inte minnas.
det är som ett grått dammlager som suddar ut minnena.

Jag har hört om mitt självförtroende,
som tydligen fanns då.
En glädje som tydligen också fanns,
men jag kan inte minnas.
För känslan att inte duga tar över och tar bort allt annat

för nu tar jag hårt på allt som folk säger till mig.
Ser alla som ett hot. För jag är svag.
Så innerligt svag mot alla människor
och jag är rädd att jag skall fyllas av hat mot alla.
Som är skapad av rädsla - att aldrig duga.

Jag skulle så gärna vilja hitta mig själv och vara stolt
och kunna sträcka på ryggen och skämta igen
och jag vill komma folk närmare igen och kunna hjälpa dem.

För på något sätt saknar jag det som jag inte minns.