Jag har gjort det förr och jag vill göra det så många gånger igen. En kärleksförklaring till allas egna Håkan. Men vem som än försöker så går det inte. Det funkar inte på det sättet man vill att det ska funka. Det bara är. Håkan Hellström är självklart, orginellt och absolut. Och därför reagera jag när jag sitter och läser boken Håkan Hellström, texter om ett popfenomen och hittar en koncertrecention som får håret på mina armar att resa sig. Jag vet att det prickar så nära som det går, nästan.
Johan Lindqvist, GP, 21 december 2002.
Betyg 5/5. Lisebegshallen, Göteborg. Ungefär halva konserten har gått. Håkan Hellström tar en andningspaus. Armarna hänger längs sidorna. Hängslerna dinglar runt höfterna. Svett i håret. Svett i pannan. Svett överallt. Det syns att han letar ord. '... tänk om det vore ni som stod häruppe ...' Sedan brister det för Håkan Hellström. Han börjar gråta. Ansiktet skrynklar ihop sig och han vacklar till. Han skakar på huvudet och hela hallen rister av kärlek. Just då, just där, befann vi oss i själva kärnan till vad popmusik handlar om. Att vi som står därute i mörkret kan se oss själva i artisten uppe på scenen. Och tvärtom. Det är en förunderlig gemenskap.
Jag har aldrig trott på artister som distanserar sig från sin publik. Jag faller för dem som har modet att kasta sig handlöst framför våra ögon. Som vågar vara sårbara, bullriga och romantiska. Håkan Hellström vågar. Han lägger sitt hjärta där på scenkanten. Det är därför han blir älskad.
Du säger: Har du tändstickor?
Ja, tillräckligt om du vill bränna ned Stockholm.
Och har du vin och sprit så att det räcker
att få hela fjärden full av sorger
Allt, det är försent, försent för vin
försent för kärlek, ren som snö
I natt finns ingen väg tillbaks
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar