Oh, vissa dagar kan det göra så ont. 
Alla ord som svingas som hårda slagträn. Lögnerna om någonting bättre. 
Längtan om det enkla och goda som vi väntar på 
och insikten om att det fortfarande är en lång väg kvar.

De mörka höstarna som sveper över oss i form av kalla vindar, mörker och regn. 
Inte bara över städer - utan också våran kropp och själ. Och över våra sårbara hjärtan. 

Och vi tillåter oss att lita på folk vi vet att man inte kan lita på 
och vi ger oss in i lekar som vi inte tål. 
Allt för att få känna. I tron om en bättre morgondag. 

Sen står dom där och skrattar medan vi faller. 
Och vi ber om hjälp på våra bara knän men alla bara fortsätter att skratta. 

Åh, vad jag vill skriva.

Det gör så ont och varje ord känns som ett nytt hugg i ryggen. 
Vad hände med allt det som vi en gång var och allt det vi sa att vi skulle bli? 

Sitter och äter gårdagens chips. NAMNAM.
Chips är alltid godast på morgonen, hur det nu kommer sig..

Hur som haver så ska vi och handla lite till middagen.
Sen blir det lite jobb och sist stan för att både tjäna och slösa några slantar.
Ah, vad jag längtar till sommaren. Värme, bad och mys.
Jag vill bli brun och blond. Bara hänga runt och vara allmänt odräglig.
Mysa på, cykla fara på någon festival och typ bara visa att man lever.
Att man överlevt ännu en mörk och dyster vinter.
Komma ut ur sitt lilla bo och göra något helt annat.
Vintern gör en knäpp. Eller i alla fall mig.
Jag blir någon helt annan, någon som jag knappt känner igen.
Arg, trött, dyster, svag. Blöda näsblod och hela kittet. Nästan så att man känner sig sjuk.
Till och från då såklart.

Men nu är det över. Och nu längtar jag så mycket att jag har fjärilar i magen.
Det blir även att förtära en del alkoholhaltiga drycker idag. Mycket trevligt!

Hur mycket man än beskyller sig själv,
så tror man vid en viss tidpunkt
att man är kapabel till att släppa allt,
bara glömma bort.
Att det bara går över -på sekunder-
precis som den fas det verkar vara.

Men det håller sig i.
Bränner sig fast.
Klänger, rycker, drar.
Man sliter för jävels.
Det slutar med brännmärken,
rivsår. Ärr.

Vad är kärlek?

Är det någonting man rör vid, känner, eller andas?
Är den underbar, lugn och stilla.
Precis som en vind i juni. - tyst, varm, härlig, lagom.
Eller tar den någon med storm, okontrollbart, vilt, hejdlöst.
 Sveper den över någon som en tornardo?
Drar den med sig allting i dess väg och vänder det upp och ner.
Kan man fortfarande skilja på rätt och fel?
Faller man alltför hejdlöst, 
kan det vara försent.

Jag älskar att läsa gamla texter. För vissa saker är faktiskt riktigt bra. Fast bara vissa..
Usch, jag minns den tiden då jag skrev som ett as. För att må bra. Och det hjälpte.
Att skriva är lika bra som att gråta. Hur hemskt det än låter. Man släpper allt för ett tag.
Kastar iväg alla känslor och låter själen vila. Man töms på allt, både gott och ont.
Och det kan vara riktigt skönt att vara tom. För en stund alltså. Då är man inte lika stressad.

"sitter här i min egna lilla verkstad och bara skriver.
man kan nog säga att allting som fanns i mitt huvud nu finns på papper.
jag älskar känslan som kommer efteråt- tomhet.
det är inte en sån där obehaglig tomhet, utan en lättad.
man kan plötsligt andas normalt och världen går inte lika snabbt.
alla känslor som gräver sig inom en för att leta ro tränger sig ut
men bara för en liten stund för sen så hoppar den tillbaka för att börja gräva på nytt."
- 4 december 2007

Lika bra att leva livet fullt ut, tänja gränser och allt vad man kan komma på.
Så länge jag klarar av att vara mig själv bland andra, bryr jag mig inte.
Som Mikael Wiehe sa: "Jag vill vara fri, men jag klarar inte av att var ensam."

Jag saknar dig och jag saknar allt det vi aldrig hade.
Sakerna vi aldrig gjorde fast att vi prata om det.
Jag saknar känslan i magen då du logga in på msn
och jag saknar att veta att du alltid fanns där.

Och jag hatar mig för att jag är tidsoptimist.
För mig finns det alltid ett sen, men det gjorde det inte för dig.

' tiotusen nålar, enmiljon knivhugg.
Och när man inte längre kan vara sig själv? Inte för någon annans skull men inte heller för sin egen. När det inte finns någonting som känns nog starkt för att vela orka. Och inte heller någonting allt för lockande för att se framåt med iver. De enda jag känner är hemlängtan.'

"när du inte längre har någonting att fram emot,
eller någon att se upp till.
när det inte längre finns någon som står bakom dig,
fastän stormen blåser hårdare än någonsin
och även om allting verkar hopplöst
så har du fortfarande kvar dina minnen,
dom har du föralltid."

Jag läser gamla blogginlägg som jag aldrig publicerat. Det är rätt intressant- att se hur jag skrev förr och jämföra med hur jag skriver i dagsläget. Hur jag satt och skrev när jag inte kunde tala. Det var hårda tider, fast att jag inte alltid visa det. Eller hårda och hårda. Jag mådde bra förutom då jag inte kunde sova och det var då jag skrev. Fast jag publicerade inte allt. Och varför vill jag då göra det nu? För allt det där spelar ingen roll längre. Jag är den jag är och jag är nöjd. Glad.

Och visst tänker man väl tillbaka nån gång då och då, men det gör inte nå för det är en del av att leva. Och om man aldrig gick igenom sämre tider, hur skulle man lära sig uppskatta de bra? För jag har dom roligaste stunderna med dom roligaste människorna. Och snart far vi till thailand.

"Och vem vet, om inte jag, vad jag försöker? Jag känner inte igen mig själv när
jag kollar på min egen spegelbild. Och ibland undrar jag vem det är som stirrar
tillbaka. Med blanka, tomma ögon. Ibland vill jag bara slå sönder allt runt
omkring mig för att känna mig mäktig, stor. Sen finns det andra gånger då jag
bara vill försvinna. Rymma iväg, åka utomland, hoppa av skolan. Och även om det
känns så äkta vet jag att det bara är en fas. Ett steg i livet, då man ska hitta
sig själv och jag vet att även när det känns som mest hopplöst, så sprängs det
snart. Snart är det över."

"Förut fanns det alltid någon som var precis som jag aldrig ville bli. Nu finns
det bara någonting jag önskat funnits. Kanske vill jag komma närmare dig genom
mina handlingar och kanske är det de jag gör. Det är väl det som får mig att
känna mig levande. Och det gör ont att veta att du aldrig var stolt över mig.
Fast att det kanske inte är helt sant. Allting är bara dimmigt, invecklat och
olöst. Och aldrig kommer det att förändras. Men jag önskar att allting hade
varit annorlunda, fast sen var det väl så. Ingenting av det här var menat oss.
Trots att man kunnat prestera bättre så är det försent. Och det är någonting jag
få leva med. Och visst plågar jag mig själv men det är väl någonting man gör?
Det är bättre att jag känner någonting än att bara vara kall, mörk och tom.
För det betyder att vi gjorde nått rätt i alla fall."
"Jag vet inte vem jag är och jag vet inte heller vem jag ska bli.
Men jag vet vem jag kan försöka vara."

Mörker. Det märks att sommaren är över.
Over, done, kaput, finito, the end, good bye.
Och slutet närmar sig. Eller är det redan här?
Vem vet och vem orkar bry sig. Inte jag i alla fall.

Söndag. Städning, musik och serier. Jag skulle älska det.
Men tyvärr finns det någonting som kallas religionsläxa.

Jag grät inte på min morfars begraving. Kanske för att jag var för liten för att förstå eller att jag inte ville inse sanningen- Att jag förlorat min bästa vän, min hjälte kan man nog också säga. Jag grät inte heller på min mammas och det kan jag nog halft förstå. Men det känns ändå sjukt. För där satt jag idag, på Östens, min mammas morbrors, begraving. Någon jag knappt kände, om ens det. Med Martin sittande snett framför mig, lyssnande på prästens predikan och om hur Martin skulle ropa ut mot himelen när han fångat den största harren. Jag satt bara och stirrade in i Martins rygg, såg dom små ryckningarna och det brast, någonstans långt inom mig. Och jag vet inte exakt när men helt plötsligt så forsade det. Jag som hatar att gråta bland folk blev lite smått generad och försökta torka bort tårarna så got det gick. Men inte långt efter så sa han någonting mer och då rann det än en gång. Och när jag inte grät så satt jag och stirrade in i väggen, glimtade någongång då och då mot Elin, Anki, Else- Maj eller Martins håll. Ibland mot min mormor och mamma. Men mest in i väggen. Det var en vacker dag med snö och röda rosor. Och vad mer kan jag säga än vila i frid, Östen Renberg.



Annars har jag sett film med Evelina, Adam, Emil och Jonathan. Trevligt! Det återstår väl bara att sova och se vad morgondagen för med sig.