we don’t give up, we fuck shit up.

Och jag är där om och om igen. I kaoset. Kämpar för att inte försvinna och jag blir så matt. 
Att spela någon som jag inte är, och jag vill inte, men blir pressad in i ett hörn. Finns inte nog 
med utrymme. Får inte säga det jag tänker, det jag vill säga. Det som måste bli sagt. Jag vill skrika 
men jag kan inte. får inte. Varför hejdas jag alltid. Varför tvingas jag till att vara någon annan? 
Någonting annat. Att vara feg. Ingen minns en fegis var det någon som sa en gång. Det har bitit sig
fast i min hjärna, i min kropp. I mitt hjärta. Ingen minns en fegis. 

Men varje gång jag tar sats så drar ni mig tillbaka. Håller i mina armar och ben. Täcker för mina
ögon. Skrattar när ni tror att jag inte hör. Men jag hör allt. Så varför snubblar jag alltid innan 
starten. Kommer mig ingenstans när ni andra bara springer ifrån mig och jag kan inte. Jag hålls 
kvar. I samma oro som får mig att känna mig så ensam. Oro om att göra fel, säga fel, vara fel. 
Dumma dumma dumma hjärnspöken. Försvinn.

God natt.