lördag 19 mars 2011

Hur mycket man än beskyller sig själv,
så tror man vid en viss tidpunkt
att man är kapabel till att släppa allt,
bara glömma bort.
Att det bara går över -på sekunder-
precis som den fas det verkar vara.

Men det håller sig i.
Bränner sig fast.
Klänger, rycker, drar.
Man sliter för jävels.
Det slutar med brännmärken,
rivsår. Ärr.

2 kommentarer:

Amina Jesika Johansson sa...

så jävla sant (Y)! Fint skrivet...

Amina Jesika Johansson sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.