Jag spårar. Är odräglig och otacksam. Egoistisk och elak.
Men sanningen är att jag är vilsen, rädd och ensam.
Jag lever i skuggan av mig själv. Min bästa vän är i Stockholm.
Livet från och med nu är osäkert och vad gör jag med mitt liv?
Vad vill jag göra av mig själv? Vem vill jag vara? Vad vill jag åstakomma?
Är det inte meningen att jag ska vara en bit på vägen vid det här laget?
Borde jag inte kommit fram till någonting nu? Nej, jag är för omogen.
Det jag vill komma fram till är väl att..
Jag uppskattar mina vänner så otroligt mycket mer än jag visar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag tror att du är rädd för att växa upp och rädd för att förlora allting som verkligen betyder någonting. Du vet inte hur du ska hantera rädslan och den äter upp dig inifrån. Men jag vet inte... det verkar så, på ditt beteende.
Du vet att jag inte tycker om alla saker du gör och alla val du gjort. Men du har inte heller gillat allt jag gjort. Man ska ju lära sig av sina misstag, hur ska man annars lära sig vad som är rätt?
Bara du inte glömmer hur mycket du betyder för mig, så är det lugnt.
Skicka en kommentar