we don’t give up, we fuck shit up.

Jag ska börja med att berätta att jag har lagat mat idag! Till hela min familj, Quorn&ris blev det. Och riset blev sjuuuuukt gott! YAMMMI! Min dag har inte bestått av någonting alls typ. En lidande dag i skolan ( och fler återstår. ) Jag hatar nk, jag funderade starkt på att hänga mig under den lektionen. På psykologin fanns dom tankarna kvar, jag lovar. Sen har vi prov såklart, det lär ju gå bra eftersom att man kan jätte mycket och för att det är så lite att plugga på! :D Lär få mvg i bägge ämnerna. Pusspusspuss! Sen ska jag underhålla mig med mitt hemprov snart, inte idag men snart. Pusspusspusspuss! Snälla skjut mig?

Vad tar man sig egentligen till när den man älskar mest försvinner. Någonting som tär sig i bitar, ovissheten om utgången. Rädslan för att bli ensam. Hur gör man för att klara sig igenom det? Om det nu är möjligt. För kanske är det så att det inte går. Man kommer att känna den känslan i resten av sitt liv. Och vad sen, lär man sig leva med den?

Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.