we don’t give up, we fuck shit up.

Somehow everything's gonna fall right in to place. If we only had a way to make it all, fall faster everyday. The scars they will not fade away.

Varför ska man känna press när man bloggar? Vara för eftertänksam innan man lägger ut ett inlägg och tänka 'vad tänker dom nu?'. Jag har blivit allt för olik mig själv och jag hatar det. Fast det är väl så, när tiden hinner ikapp så börjar man tappa bitar. Saker är inte längre lika klart och man är så himla mycket räddare. Hur är det egentligen när man saknar förmågan att öppna sig? Att dela med sig av sig själv, av allt det som gör ont. Eller ont och ont, sånt som bara är där och trycker på då ibland. Hur ska man säga saker utan att låta självupptagen och dum i huvudet?

Just nu har jag ont överallt och jag har gråtit mig tom. Jag verkligen älskar one tree hill och det faktum att det är så sorgligt. I och för sig älskar jag nästan alla serier för att det händer så mycket. Det är alltid någonting på gång och dom behöver inte slösa bort sitt liv på ingenting.

Imorgon har jag två lektioner- engelska och idrott. Fast jag får inte vara med på idrotten så det kanske bara räknas som en? Hoppas jag får gå hem och slipper sitta och kolla på när alla andra är nyttiga och energiska. Sånt får mig att må dåligt, eller åtminstone känna mig kass. Då blir det även cheesecake på riktigt! Har inhandlat alla saker som behövs. Ni lär väl få höra hur det gick. Nu ska jag sova och vila upp min sjuka kropp. Puss!

PS. Är det någon som vet en riktigt äkta blogg, informera mig!