to fall is not to break

Hur blev allt så komplicerat? När slutade man bara vara och började tänka efter så mycket? Nu är det alla mot en liksom, även fast man inte vill det går inte att stoppa. För ingen har modet at verkligen stanna upp och bara leva. För även om många nekar det så tänker alla på vad alla andra ska tycka. 'Vad skulle dom säga om jag hade den här tröjan, är den där killen verkligen snygg och viktigast tycker dom det.' Kan man inte bara slå av hjärnan i sånna situationer och bara chansa. För oavsett så faller man pladask, alla kan inte tycka likadant och världen dör inte av det? Bara en liten gnutta personlighet, egna tankar och sedan risker. Man måste våga, oavsett om ens självförtroende ligger på botten. För det är samma sak där - vad har man att förlora? Antingen ligger det kvar eller så höjs det. Hursom helst så har man gjort som man själv vill och bara det måste ju få en att må bra. Det bästa en männsika kan ha är en vän, eller kanske kärlek som håller en i handen, kollar dig i ögonen och får dig att må bra. En som inte behöver säga någonting för att göra sig förstådd och som helt enkelt är där. Alla vill ha någon att lita på när saker är som värst. För från här så går det som en berg&dalbana. Ingen minns en fegis, så var det ja. då är det väl bara att ställa sig upp och le.