we don’t give up, we fuck shit up.

Det är sånna här kvällar,

och jag har säkert sagt det förut,

då livet är som härligast.
(och nu räknar jag bort det x antal timmar som spenderades på ingenting)
Promenerandes, lunkandes, gåendes.
I mörkret.

Snön knarrade högre än vanligt.
Lamporna lös varmare och mysigare.
Stjärnorna syntes klart.
Rökmolnen för varje andetag.
t y s t n a d e n
i varje steg kändes en sådan lättnad:
steg efter steg efter steg

till slut känner jag hur marken försvinner under mina fötter
jag flyger- jag har lyckats trotsa tyngdlagen
lättnad tomhet lycka
smärta
låt oss säga att jag säkert kommer ha ett blåmärke imorgon.

är inte vintern härlig?