we don’t give up, we fuck shit up.

Hur mycket man än beskyller sig själv,
så tror man vid en viss tidpunkt
att man är kapabel till att släppa allt,
bara glömma bort.
Att det bara går över -på sekunder-
precis som den fas det verkar vara.

Men det håller sig i.
Bränner sig fast.
Klänger, rycker, drar.
Man sliter för jävels.
Det slutar med brännmärken,
rivsår. Ärr.